O, she can dance

Ja då var det den årliga tisdagen på klubb Anchor och det betyder sedemera utgång. Varje gång jag är ute med en viss typ utav bekantskaper så omger jag mig själv av en våg av förnekelse, eller det kan bäst kan beskrivas som förakt. Ni förstår jag dricker inte, och det har jag i princip inte gjort i hela mitt liv och trots allt har jag ett ganska aktivt klubbliv även om majoriteten är spelningar och band av himmelsk ort.

Klubb anchor på tisdagar betyder som vanligt att jag beställer "senare" än alla andra och spetsar till den alkoholfria drycken så att den åtminstone ser ut som promille. Ni förstår det är ju faktiskt hur man beter sig och hur man ser ut som är betydande för en lyckas utekväll.

Sedan följer den årliga karaoke stunden vilket kanske är mest plågsammast för en musiker som jag själv, folk har generellt inget gehör och alkoholen hämmar dom flesta spärrar som säger till att man har det, resten kan ni nog lista ut själva.

Men sen kom hon...

Hon höll i jordgubbsdrinken i ena handen och micken i den andra, svart tovigt kort hår med en ganska så stor g-klav tatuering på vänster skuldra, hennes röst var skör och rätt ljus och med rörelser som ingav respekt. En slingrande blick som får vilken 50-tals "pinup" att känna sig värdelös, hon var center of attention och var oerhört bra på det, tro mig.

Från och med den gången så bestämde jag mig för att göra intryck, kanske idag, kanske imorgon, en sak är säker iaf. Anchor ikväll....

Jaha? Vad ska man säga vid sitt första inlägg egentligen? Eller bör man ta och fundera kring designen innan man gör sitt namn hört, för någon simpel html kodning som blogger bjuder på går väl inte an, nej för idag ska det väl vara storslaget?

Nåväl!

Idag på sociologin så blev det en väldans massa diskussioner (för ovanlighetensskull) men främst kanske runt begreppet grupperingar och gemenskap. Det är ett konstigt begrepp det där, för det tycks vara så att det är en naturlig del av vardagen samtidigt som det innefattar en väldans massa problem. Och i iverns slag så kände jag att jag var tvungen att banka näven i bordet och skrika något i stil med att det är precis det här som hardcore försöker att kämpa emot. Att vi fullkomligt skall ge fan i vilket kön, enticitet eller klass man tillhör vilket alla enbart ger upphov till förtryck och utanförskap och sen bara gå därifrån... men tyvärr gjorde jag inte det eftersom vår vardag säger något annat.